Vad är cykeln värd?

När jag började med Cykelhobby 2003 tyckte jag att det fanns behov av en "begagnadeprislista" för äldre hojar av racertyp. Jag har under flera år bevakat olika säljsidor och annonser, framförallt Blocket som är den största. Under många år var priserna rätt konstanta och jag gjorde bara små justeringar efterhand. Men nu tycks hela marknaden ha förändrats, troligen för att fler köpare och säljare kommit in. Köpare som söker objekt för fixiebyggen har skapat ett sug efter äldre stålramar och nytillkomna säljare har vädrat business och har helt sanslösa prisförväntningar.

Ett problem är att flertalet cykelsäljare och spekulanter inte har klart för sig skillnaden mellan en fabrikstillverkad massprodukt och en hantverksmässigt framställd cykel. Det gör att prisrelationen idag är högst 1:2 när den borde vara 1:5 för att bättre spegla skillnaden i nypris och det estetiska mervärdet.

I den allmänna fåkunnigheten har alla cyklar med bockstyre blivit kallade "racercyklar" eller till och med "tävlingscyklar" i annonser. Racercyklar är egentligen bara sådana modeller som faktiskt användes i tävling när de var nya. Men det finns en hel del fina sport- och touringcyklar som är väl värda att tas tillvara och de hittar man också under den rubriken. 70- och 80-talens "hurtbullecyklar" med svetsad ram har bara bruksvärdet, max. 600:- om de är i fint skick. Se upp för Sachs-Orbit och Positron växlar. För lite mer avancerade modeller med muffad ram kan det bli frågan om ett antal hundra till. Exempel är Crescent 309 med krommolybdenrör i ramen. Nishiki Rally och Centurion Le Mans som man kan betala upp till 1.500:- för om de är i fint skick och har fått behålla originalutrustningen, skärmar, pakethållare och stöd. De har ett högt bruksvärde och är ett bra alternativ till dagens "citybikes" för 7-8.000:-

Crescent racermodeller av typ "Fåglum/Pepita" (och motsvarande Monark) med Reynoldsram kan betalas från 800:- för en sliten 92318 med enklare komponenter  till 3.500:- för en toppfin 320 med Campagnolo Record, Simplex-utrustning eller första generationen Dura-Ace. Det finns ganska gott om dessa modeller så man behöver inte bli utan om man verkligen vill ha en. 319/320 från 1981 är en annan femma. De är inte lika vanliga och håller betydligt högre kvalitet på ramarbetet så bör kosta mer om de är i gott skick.

Visom från Skåne (som ofta tog ramar från Daccordi) och ECI-märkena Champion och Flamingo är också köpvärda. Champion förekom med enklare ramar, men de finare byggda av Legnano, Torpado och Razesa (från Spanien) bör kosta som en italienare i motsvarande skick.

DBS är kanske inte känt för fincyklar, men faktum är att modellerna Internazionale och La Migliore höll mycket hög klass, ofta medramar från Daccordi.

De vanliga franska cyklarna Peugeot, Gitane och Motobecane förekommer mest i enklare versioner. Kolla rammaterial och komponenter. Huret-växlar sitter oftast på billiga modeller men även de mer avancerade Simplex förekommer på budgetcyklar. Kolla sidan om Peugeot. Priserna har lokalt i storstadregioner drivits upp av fixie/ss.byggare så man får nog räkna med 800 -1.200:-. Cyklar med 531-rör som  PX-modellerna av Peugeot kan kosta upp till 3.000:-. Finaste modellen var PY. Det kan vara svårt att skilja modellerna åt - PX hade oftast kromad fram- OCH bakaffel. Motobecane Super Mirage är en snygg cykel men ett budgetbygge, c:a 1.500 max. För Motobecane generellt liksom för Peugeot gäller minus för Helicomat baknav och muffri ramhopfogning. Finare modeller som Grand Touring kan kosta upp till 2.500:-. Gitane gjorde också trevliga cyklar, men i Sverige förekommer mest budgetmodellerna som bör ligga på max 2.000:- Det förekommer ibland att fina fransmän av touring-typ annonseras, men det är oftast svårt att komma fram till ett vettigt pris p.g.a. säljarens separationsångest.

Japanska/Taiwanesiska cyklar är ofta mycket välbyggda och har hög finish, men begagnadevärdet bör ta hänsyn till att det är massproducerade industriprodukter. Även när det gällde dessa märken såldes nästan bara basmodellerna. Speciellt Nishiki och Centurion ser man ofta i begagnadeannonserna . Från 800 för de enklaste till 3.000:- för toppexemplar med Dura-Ace. Minus för orunda klingor typ Biopace. Cyklar med indexerad växling som Centurion Super LeMans fungerar mycket bra om man kan överse med  något hög vikt - räkna med c:a 2.000:- för ett fint exemplar. Den Kina-tillverkade Chimo av racermodell hade 600EX utrustning men tyvärr 27-tumshjul som standard., så runt 1.000:- borde vara ett vettigt pris.

Raleigh förekommer sällan i Sverige och under denna tidsperiod var de ofta ostaseatiska liksom även enklare Bianchi. Kolla ramdekal och utrustning. Den engelsktillverkrade Record Sprint är värd högst 1.000:-.

Bianchi är som ovan antytts ett besvärligt kapitel. Den celeste-gröna färgen kan få en att bortse från uppenbart klumpiga muffar och enkla komponenter t. ex. vevpartier med kilbult. Sådana hojar ska inte kosta mer än 500:-. Bianchimodeller typ Brava och 841  kan betalas som japanerna ovan. Riktigt fina tävlingsmodeller som Specialissima är naturligtvis i nivå med andra fina italienare 5-8.000:- beroende på utrustning och skick. De flesta italienska tillverkare byggde enkla modeller för mindre bemedlade posörer. På fem meters avstånd går de inte att skilja från toppmodellerna, men närmare skärskådan visar vevparti från Miche eller, Ofmega och ramar med Zeta, Oria eller liknande rör. Upp till 2.000:- är OK för dessa modeller om de verkar välbyggda och är i fint skick. Samma är förhållandet med udda och helt okända märken. Tillgången på italienska cyklar är beroende på om de importerades och hur framgångsrik importören var. CykelCity sålde många Concorde de åren, men trots att de egentligen är italienramar behöver man nog inte betala som för en "äkta" med undantag för de absoluta toppmodellerna dvs 2 - 3.000:-. Samma gäller systermärket Paganini som betalas lägre än Ciöcc och Conti trots att de har samma ursprung.

För välkända märken som Pinarello, Chesini, Basso, Colnago, Conti, DeRosa m.fl. får man räkna med att betala mer, kanske från 2.500:-  för de enklare modellerna till 6-8.000 och mer för ett exeptionellt fint exemplar av de finare. De bör då ha minst SL-ram och Super Record eller C-record-utrustning. Belgiska Eddy Merckx betalas något lägre än de exklusivare italienmärkena, mest beroende på att det finns ett relativt stort antal i landet.

Den cykeltekniska utvecklingen har gått fort de senaste 15 åren och ingen använder de gamla tävlingsmodellerna för sitt ursprungliga ändamål. Visserligen finns det väl ännu några som harvar runt Vättern på en racerveteran, men en någorlunda modern Taiwanracer i aluminium med Shimano 105-utrustning och kolfibergaffel kan man få för 4-5.000:- och slipper klistra tubdäck på köpet. Samtidigt är utpräglade racercyklar ganska odugliga som brukscyklar - återstår alltså samlarvärdet och det är det jag sökt avspegla i ovanstående, skissartade prisuppgifter.

< startsidan