Cykelramar

Stålkvalitéerna som används till cykelramar är naturligtvis en kompromiss mellan styrka, tänjbarhet, bearbetningsegenskaper, vikt och pris. För lätta och spänstiga ramar har man sedan många år använt stål legerat med främst molybden (4130, Cro-Mo). Ungefär likvärdiga egenskaper har mangan/molybden-stål (Reynolds 531). Ibland användes de dyrare stålkvalitéerna enbart i de tre huvudrören (tre tubi) och resten tillverkades med ett enklare kolstål (10xx). För att få ner vikten kom redan på 30-talet det reducerade röret (butted) där ändarna har större godstjocklek än mitten. Det räcker dock inte med bra rör i en ram, sammanfogningen är också viktig. På svenska standardcyklar har man sedan tidernas begynnelse svetsat rören vilket medförde att man med dåtidens metoder bara kunde använda tjocka, tunga rör som tålde hög värme. En cykel byggd på det viset är förvisso slitstark men tung och tråkig att cykla på. För tunnare rör använde man tidigare oftast muffar som löddes ihop med ramrören. 

När man ska bedöma kvaliteten på en cykel är ramen ett riktmärke - men på utsidan ser alla rör lika ut och att se skillnad på enklare och dyrare muffar kräver viss kunskap. Klumpiga, tvärt avhuggna muffar är inget tecken på en bra cykel. Från slutet av 70-talet blev det vanligare att gjuta muffar istället för att pressa dom i plåt. Detta var naturligtvis en dyrare teknik och sådana "Microfusion" muffar finns bara på finare cyklar. Kolla även hur lödningarna har "flutit in" mellan muffar och rör. Övergångarna ska vara snygga utan glipor. Ett sätt att avgöra ramkvalitet är naturligtvis att lyfta cykeln, man märker skillnaden i vikt. Gaffeländarna, där hjulen är fästade är också ett sätt att se kvaliteten. På billiga cyklar är de i tjock plåt utan öra för bakväxel - på bättre cyklar är de smidda. Ofta finns fabrikantens namn instansat. På kvalitetsramar finns alltid rörfabrikantens dekal som talar om vilken rörsort som använts. En faktor som är svår att se på utsidan är hur rören är formade i ändarna och om lödningen har "flutit ner" ända till motstående rör. Enda stället att kolla är i vevhuset och då måste förstås vevpartiet demonteras. Ett visst cykelmärke är ingen garanti för bra rör och gott arbete. Många kända märken tillverkar hela skalan av cyklar från trehjuliga barncyklar till tävlingscyklar och då blir ofta ekonomin en huvudfaktor.

När man köper begagnad cykel är ramens skick självklart den viktigaste kollpunkten. Om man lossar sadelstolpe och styrstam får man en uppfattning om det finns rostskador, men detta är sällan ett problem. Vanligare är att framgaffeln tryckts in och i värsta fall har även ramen bakom undre styrlagret skadats. En sån cykel är bara värd de komponenter som kan plockas av. Örat för bakväxeln kan också vara intryckt. Om inte vinkeln är för stor kan man oftast böja tillbaka den med en polygrip. Stora bulor i ramen kan man förstås spackla igen - ytterligare ett skäl till att inte köpa omlackerade cyklar. Kolla även att styrlagret går lätt och fint utan glapp och "styrbroms". Franska cyklar med ramar utan muffar skulle jag personligen undvika om de inte är i fint skick och billiga.

Om man köper en lös, gammal ram är det bra att mäta sadelrör och övre ramrör för att se om ramens storlek passar. Sen kan man också mäta hjulbasen för att försöka avgöra ramens karaktär. Sportiga cyklar har ofta ett avstånd mellan hjulaxlar på runt en meter. Framgaffelns "sväng" påverkar också köregenskaperna. Kolla med ett hjul om ramen är byggd för 27 eller 28 tums hjul. Skillnaden upp till 27 tum är bara någon centimeter, men kan göra det svårt att finna bromsar med passande räckvidd.

Rekommenderade ramstorlekar har växlat under tidernas lopp. I början av förra seklet var cyklarna mycket höga, troligen ett arv från höghjulingarna. Sen gick trenden åt andra hållet på trettiotalet var cyklar långa och låga. 60-talets tävlingscyklar hade hög ram och det modet smittade av sig på sportiga standardcyklar. Sedan 90-talet har trenden hastigt gått åt andra hållet med kompaktramar och höga sadelstolpar. Personligen anser jag att den gamla regeln att styre skall vara någon centimeter under sadelns nivå fortfarande ger den behagligaste cyklingen. Dra inte upp styret för högt för då försämras cykelns balans. För tävling har man naturligtvis styret betydligt lägre, luftmotståndet ökar kraftigt vid högre hastighet. Sadelns höjdinställning finns det många åsikter om. Allmänt rekommenderas ett avstånd från sadelns överkant och ner till pedalaxeln på drygt 100 % av inre benlängd. (109 - 106%, men jag föredrar att ha sadeln lite lägre).

Ramens storlek mäts från mitten av vevpartiet till där sadelstolpen börjar. (Center/Topp). På cyklar med sluttande överrör får man mäta till en tänkt punkt parallellt med marken. Längden på övre ramröret är också viktig för att belastningen ska fördelas mellan bakdel och handleder. Att bara förlänga styrstammens försprång är inte alltid en bra lösning.

Normalt okunniga anger ofta cyklars storlek efter hjulstorlek. Men för vuxencyklar finns bara två relevanta storlekar "27-28tum" och 26 tum. 26 tum var tidigare vanligt på standardcyklar med eller utan ballongdäck. Till mountainbikes används också 26-tumshjul men med en aning mindre omkrets. 27 tums hjul (630) är faktiskt större än 28 tum (622) men som ovan sagts är skillnaden liten. 24 tum och mindre tillhör barncyklar.

< teknik