Mer och mindre lyckade hybridbyggen

Den gäggiga rödfärgen ersattes av silver och grönt och rakstyre och annat hämtades från gamla MTB-vrak. För växlar och hjul inhandlades en nästan obrukad 30906 damcykel. För att få rätt utväxling för tätortstrafik byttes vevpartiet till Sugino VP som har samma bultcirkel som Shimano MTB. Se bilden nedan.  Sadeln är en Selle Royal Freccia och pedaler och clips från Biltema. Bromsarna var centrumdragna Zeus 2000 och styrstammen Tioga T-Bone. Med Zeus-bromsarna kan man stanna direkt - dom är mer effektiva än några andra jag provat! 

Skärmarna var Essge som nätt och jämnt fick plats. Men totalt sett var bygget inte helt lyckat eftersom ramen var för hög. Cyklar av denna typ ska nog ha något mindre ramar än landvägshojar. Dessutom uppstod problem med disparata växeldetaljer. Men allt måste provas, funkar det inte får man tänka om.

Ytter- och mellanring på en MTB har oftast en bultcirkeldiameter på 110 mm och den inre ringen 74 mm. På landsvägscyklar är motsvarande mått oftast 130 mm.

Att ha växelspakarna kvar på undre ramröret tillsammans med rakt styre kändes inte helt rätt. Därför försågs cykeln med styrmonterade reglage av MTB-typ. Reglage för trippel fungerar med dubbla kransar fram, men 7-reglage till 6-krans lirade inte så bra ihop.

Nästa bygge i samma stil var den här klassiska "Pepita-racern", en lagom stor modell 92320 från 70-talet med en blandning gamla prylar och köp från Biltema. Som vanligt när man konverterar en racer så blev det problem att få plats för skärmar - här Bluemel. Den här Crescent-modellens notoriskt korta framram gjorde att en kontakt mellan framskärm och mina 47:or fick till följd att en stor bit av skärmen hamnade i skogen. När sedan bakhjulet bröt ihop p g a felbygge (inte mitt) så var det exit Pepita i den här rollen.

Nästa försök baserades på en Columbus Pinta alu-ram. Gick bra, men lite sportigare än jag avsett. Framgaffel i aluminium gav stötig gång.