cykelhobby.com
 
 

Aluminiumcykeln – Från dröm till vanlighet.

 
 

Strävan att förbättra alla de ting som uppfunnits genom åren har drivit tekniker och lekmän sedan mänsklighetens början och detta gäller i hög grad cykeln. Tidigt förstod man att det var viktigt att hålla nere vikten eftersom kraftkällan, dvs cyklisten, hade en begränsad kapacitet. Man insåg klart att aluminium hade förutsättningar att bli framtidens cykelmaterial speciellt sedan man vid slutet av 1800-talet började legera aluminium med andra metaller som förbättrade sträckhållfasthet och tänjbarhet.

Som material i fälgar och andra komponenter har aluminium använts i över hundra år. Däremot är exempel på tidiga cyklar med ramar i aluminium mer sällsynta. Som vanligt i cykelhistoriska sammanhang så finns flera bud om vem som framställde den första aluminiumcykeln.

Lu-Mi-Num 1893Lu-Mi-Num

Den mest kända och troligen den första som tillverkades i större antal var Lu-Mi-Num. Företaget hade det märkliga namnet St. Louis Refrigerator and Wooden Gutter Co (senare ändrat till St. Louis Aluminum Casting Company). Lu-Mi-Num, som introducerades 1893, hade gjuten aluminiumram som tydligen var ihålig. På så vis undvek man problemet att sammanfoga aluminiumrör på ett hållbart sätt. Även gaffel (som inte var ihålig), styre och sadelstolpe gjordes i aluminium, men inte fälgarna som var av stål eller trä. Vikten låg på 12,5 kg och herr och dammodeller såldes för 125 $ 1895. Tillverkningsrätten köptes senare på 1890-talet av M.M. Cycles, Sans Soudures en LU-Mi-Num (Cycles Aluminium) med tillverkning i Paris och den såldes även i Storbritannien av Lu-Mi-Num Mfg. Co., Ltd i London. Observera att amerikanerna skriver ”aluminum” medan det på brittisk engelska liksom svenska stavas ”aluminium”.

+ En närmast bortglömd pionjär är fransmannen Rupallay som 1896 tillverkade en racermodell med gassvetsad ram utan muffar, ett konststycke på den tiden.

Humber Aluminium

1898 tillverkade Humber and Company, Ltd en cykel som hade ram, gaffel och styre i aluminium. Den var byggd med rör sammanfogade ”med tillhjelp av Humbers patenterade förbindningshylsor” enligt Humbers svenska försäljningsbroschyr. Den metoden, att skruva ihop ramen med kilbultar, hade egentligen tillkommit ett par år tidigare på vissa av Humbers modeller, men passade egentligen bättre för aluminiumkonstruktionen. Förutom att delar av ramen kunde bytas ut vid behov så kunde hela velocipeden demonteras och packas i en för ändamålet tillhandahållen flätad korg för att medföras vid resor. Humber hade tillverkning på flera ställen i England och utomlands (i Sverige i Malmö), men alumiummodellerna tillverkades endast i Beeston och Wolverhampton, de två fabrikerna för Humbers toppmodeller, däribland de delbara. Aluminiummodellerna kallades Aluminium Specially Light Road Racers, nummer 9 och 10. De tillhörde de allra dyraste velocipederna på marknaden. I den svenska katalogen var priset 400:- kronor vilket motsvarar 25.000:- i dagens penningvärde. Ganska få torde ha sålts och i dag finns bara ett par exemplar bevarade i England.

Efter första världskriget kom mycket av cykelteknologin att utvecklas i Frankrike. Cykling var en ledande tävlingsform och turistcykling var en folkrörelse. När det gäller användandet av aluminium drevs utvecklingen på av industrisammanslutningar och statliga organ som aktivt stödde användningen av materialet inom fransk industri. Men kunskapsbrister om hur men legerar och sammanfogar materialet fördröjde utvecklingen av cykelramar i aluminium. Därtill kom att man under 20-talet fick tillgång till bättre stålsorter så att man kunde göra lätta ramrör i stål legerade med krom-molybden eller krom-mangan, heldragna och även reducerade, dvs med mer material i ändarna där rören löddes.

+

I mitten av 30-talet föddes dock den mest kända av förkrigstidens aluminiumcyklar M. Caminades Caminargent med sina muffar i sen Art Nouveau och åttkantiga ramrör som skruvades ihop nästan som en IKEA-möbel. Pierre Caminade som föddes nära Bordeaux 1879 startade som rambyggare i Bois-Colombes en stadsdel i Paris i slutet av 1910-talet. Till hans kunder hörde bancyklisterna på Buffalo-velodromen. Caminades aktiviteter under efterkrigstiden är oklara men 1936 presenterade han sin Caminargent understödd av Societê du Duralumin. Den kom sen att tillverkas i över 20 år och ramen var samma oavsett modell, bara utrustningen skilde. Ett undantag var dock en mixte-modell för damer. Från början var det en lätt cykel, enligt uppgift neråt 6 kg, men med åren och mer utrustning och troligen förstärkningar kom den att väga runt det dubbla. Styre, styrstam, fälgar och en hel del annat var av egen konstruktion medan vevpart var Stronglight 49D, pedalerna Lyotard och naven Atom, För ”Randonneuse-modellen” utrustades den med en utanpåliggande växel med tre lägen av egen konstruktion kallad Le Reectiligne utvecklad 1933. I likhet med Terrot Model H från 1904 skiftades växlarna genom att bakkransen rördes in och ut medan kedjelinjen hela tiden var konstant. Med två klingor fram fick man 6 växlar för ”le cyklotouristes”.

Caminade var inte tidigast ute i Frankrike på 30-talet, för redan 1933 byggde Delage en liten serie cyklar med samma koncept och Barra var några månader före med sina svetsade aluminiumcyklar. Flygmotortillverkaren Gnome et Rhone tillverkade från 1932 till 1952 en cykel med de tre huvudrören i aluminium. Resten av cykeln var byggd i stål, även muffarna. Man kommer lätt att tänka på Bridgestone Submariner som långt senare hade en liknande uppbyggnad men med rostfria rör i ramen.

+
+

Nicola Barra, som härstammade från Italien, föddes 1903. Han började som rambyggare i Clignacourt i Paris 1934. Till en början använde han Reynoldsrör, men för att hålla sig konkurrenskraftig i de tekniska provtävlingar som var viktiga för att ge uppmärksamhet åt rambyggare, så började han experimentera med aluminium. De här tävlingarna gällde touringcyklar som skulle vara komplett utrustade med skärmar, pakethållare och belysning och poäng delades ut för låg vikt och ramkonstruktion. Barras första cykel i tävlingarna 1934 med stålram och 3-växlad Cyclo vägde 10,35 kg och vann det året. Men nästa år kom han bara elva och då beslöt han att använda aluminium inte bara för komponenter utan även själva ramen. Till skillnad från Delage som byggde ramar med aluminiumrör som krymptes i muffar så använde Barra svetsteknik. Han började experimentera med att rulla rör från aluminiumplåt som svetsades, men resultatet blev inte lyckat. Då kom han i kontakt med rörfirman Trèfileries et Laminoirs du Havre som tillverkade rör av Alumag, en svetsbar legering med 6,5 % magnesium. I Concours D´Auvergne 1936, som hölls över 720 km och innghöll 12000 meter stigningar, ställde Barra upp med fyra cyklar. Hans stålcykel med Reynolds HM (High Manganese) vann och aluminiumprototypen kom fyra. Den hade en 60 cm ram och vägde komplett 9,66 kg. Den imponerade stort och gjorde att flera andra tillverkare försökte sig på cyklar med aluminiumram. Dessutom fick Barra många order på aluminiumcyklar.

Efter kriget när företaget ombildades till Alliage d´Aluminium Appliqués aux Cycles gick man helt in för aluminiumramar kallade Barralumin. Den franske tävlingscyklisten René Vietto, en av toppcyklisterna under 30-talet, men nu i slutet av sin karriär, använde en Barra under sista halvan av Tour de France 1948. Även andra använde Barra-ramar i tävlingssammanhang, men efter att en bröts sönder i Milan-San Remo-loppet så ansågs de olämpliga för tävlingsändamål. Barra tillverkade aluminiumramar till 1956, men de sista åren bara enstaka,. Totalt gjordes cirka 6700 Barra, både stål och aluminiumramar. För att styva upp ramarna använde Barra rör som var ovaliserade mot vevlagerhylsan och i båda ändar av övre ramröret. Utrustningar monterade oftast på fästen som svetsats på ramen. Även på ett annat område var Barra pionjär, han utformade de första moderna cantileverbromsarna som monterades på svetsade fundament på gafflarna och där toe-in var justerbar. Konstruktionen övertogs i stort av Mafac.

Trots svårigheterna med tillförlitlighet fortsatte ett antal små företag att experimentera med svetsade aluminimramar men de stora antalen från det sena 40-talet var fortfarande ramar med rören säkrade mekaniskt i muffarna, men till skillnad från Caminargant med runda ramrör. Den mest kända av den cykeltypen var Mecadural och denna typ av konstruktion användes av flera andra företag fram till 70-talet, företag som Duravia, CMP, Austral, AVIAC osv. Det är inte lätt att hålla reda på den flora av liknande cyklar som byggdes under den perioden. Det fanns ett flertal underleverantörer, mest i trakten av Lyon, och troligen samarbetade man så att exempelvis muffar kunde vara samma på olika fabrikat. Därtill kommer att de såldes under flera andra varumärken som Mercier, Antonin Magne, Pellissier och ett flertal andra. Mecadural hade stålgaffel och ramen var inte speciellt lätt, 1,8 kg enligt katalog, gjord av Alumag, en legering med magnesium. (Dural döremot är legerad med koppar.) De hade gjutna muffar som säkrade rören med insexbult. Crescent tog in ett antal på prov på 50-talet så har man tur kan man finna en även i Sverige.

Till de tidiga efterkrigspionjärerna hör några fabrikanter i Schweiz och tyska Kettler. Från slutet av 60-talet experimenterade Raleigh med ramar av aluminium och komposit, men det resulterade då inte i serieproduktion

En föregångsman på 70-talet, om än i hantverksmässig skala, var Andre Sabliere som då började bygga aluminiumramar med argon-bågsvetsning. För ramrören användes Zicral ett varumärke för aulminium 7075, legerat med zink. De marknadsfördes även under namnet Ergal och materialet hade ursprungligen tagits fram av Sumitomo i Japan för flottans flygplansproduktion 1943. Ramarna var mycket fint byggda, men även de drabbades av rykten om brottskador vilka i stort var ogrundade.

Det verkliga genombrottet, i varje fall för tävlingscyklar kom i början av 70-talet när Alan i Italien och senare franska Vitus gjorde muffade ramar av aluminium som sammanfogades efter mönster från flygindustin. Ytligt sett var koncepten ganska lika, men i detaljerna och genomförandet skiljer det en del.

Ludovic Falconi startade sitt företag 1972 och kallade cyklarna ALAN efter initialerna på barnen Alberto och Anna. Enligt en annan version står det för ALluminio ANodizzato. Alancyklarna användes liksom Vitus 979 i tävlingssammanhang där den låga vikten avgjorde, bergiga landsvägsetapper och cyklocross. Den första modellen kallades Olympic och hade 1,5 mm tjocka ramrör. Den var ganska flexig så på modell Competition ersattes de med 2,0 mm rör. Båda dessa hade en bult genom tvärstaget till kedjestagen vilket saknades på modellen Record. Super Record hade liksom Competition 2,0 mm rör och förbättrades med en nydesignad framgaffel med bredare ovala baljor vilket gjorde att den fick helt andra köregenskaper än den gamla Competitiongaffeln som ansågs för mjuk. Vidare hade man designat om hela sadelmuffen (som ofta sprack) och ändrat infästningen av sittstagen till en fastback (rak) modell. Alanramen (liksom Vitus 979) användes av andra tillverkare under eget namn varav Guerciotti var den vanligaste. De hade graverade "G" ovanpå gaffelkronan. I Sverige såldes Alan av E.C.I. med Champion dekaler och DBS i Norge och Saxil i Danmark hade Vitusramar under eget nam.

 

Samtida med Alan var den franska Vitus utvecklad av Bador och CLB-Angenieux, i kombination med Pechiney. De så kallade Duralinox epoxi-limmade ramar blev liksom Alan mycket använda i tävlingssammanhang och bar en mängd olika dekaler från mer eller mindre kända märken.

Fortsättning följer förhoppningsvis.

Källor: Barra: Hilary Stone i Cycling Plus som i sin tur bygger på material som Raymond Henry presenterat i 2001 International Cycle History Conference

 
 

 

 
 
Back